Spookys hörna

 

Spooky är född 24 juni 2008. Han är en blandning mellan lapsk vallhund, alaskan husky och jämthund.


 

Spooky flyttar in 

Våren 2009 fick jag ett sms som skulle komma att förändra mycket i mitt och min makes liv. Jag hade under det senaste året börjat fundera på att skaffa hund, men som heltidsarbetande kändes det inte riktigt lägligt. Så kom det ett sms. En tidig lördagsmorgon var det. Vi skulle ut med en fågelkurs och skåda fåglar den dagen. Messet kom från Sandra, en gammal klasskamrat till min yngsta dotter. I meddelandet berättade hon att de inte kunde behålla sin hund och hon frågade om jag ville ha honom... Spontant tänkte jag; nej, det går inte. Nu kommer jag inte ihåg den exakta ordväxlingen, men jag rådde henne att ta hjälp av min dotter Sara. Hon var vid det tillfället arbetslös och hade, tillsammans med Sandra, gått naturbruksgymnasiet med inriktning katt- och hund. Sara skulle säkert kunna ta hunden tillfälligt och då hade Sandra tid på sig att leta efter en  ny ägare. Jag minns inte mycket av fågelskådningen, men jag minns att jag funderade mycket på om jag ändå inte skulle kunna ta hunden. Förnuftet sa nej, känslorna sa ja.

Sagt och gjort, Spooky kom till Sara. Nu började Sara försöka övertala mig att ta honom. Han var lättlärd även om han var väldigt vild. Jag hade träffat Spooky när han var valp och även när han var lite äldre och jag tyckte att de var en go´och rar hund, om än något vild. Jag kollade upp hunddagis, försäkringar, vad det skulle kosta att ha hund. Jag visste av en arbetskamrat att det fanns dagis där hundarna gick i flock och inte satt i burar. Jag var först lite skeptisk till idén med att skaffa hund för att sätta in honom på dagis, men längtan efter en hund övervägde. Och förresten, är det inte så man gör med sina barn? Har dem på dagis när man jobbar? Dessutom såg jag en stor vinst med att ha Spooky i en flock med hundar som kunde uppfostra honom.

Jag beslöt mig för att göra ett allvarligt försök med att bli hundägare. Min älskade make gav sin välsignelse och nu var det ett faktum - jag skulle bli hundägare. Sara fortsatte att ha Spooky hemma hos sig under sommaren och jag förberedde allt praktiskt här hemma för att kunna ta emot vår nya familjemedlem. Jag fick plats på Hundakademins dagis i Askim, men först skulle vi gå en introduktionskurs för att de skulle kunna avgöra om Spooky fick gå där. Det var viktigt att han skulle passa in i flocken.

Innan jag tog hem Spooky hade jag beställt tid för kastrering hos en veterinär i Motala. Jag lämnade in hunden och åkte iväg. Strax därefter ringde veterinären. Han hade upptäckt (först nu) att Spooky inte hade båda kulorna i påsen och han ville veta om han skulle gå vidare. Jag avbröt det hela och hämtade hem min okastrerade hund.

Nu var det dags att flytta hem till Göteborg för Spooky. Eftersom jag verkligen ville att han skulle sköta sig så att husse, som inte var så hundvan, inte skulle få en chock och ångra sig. Det gick väl si så där. Spooky stormade in i köket, rev ner en fiskgratäng från spisen och smaskade i sig... Välkommen hem Spooky, det här kommer nog att gå bra, tänkte jag. Med storm hade Spooky kommit in i vårt liv - men skulle han få stanna?

Första året

Spookys andra år

Jag hade gett mig själv ett år att försöka få fason på Spooky. Det första jag gjorde var att gå den kurs som krävdes för att min hund skulle få börja på dagis. Det var en helgkurs och Sara var också med. Det var både teori och praktiska övningar. Vi fick verkligen kämpa med den obstinata hund jag numera hade i min ägo. Spooky ville absolut inte uppföra sig. Han var helvild och jag var helsvettig. Till saken hör att jag har en förmåga att stressa upp mig när saker och ting inte går som förväntat - något som en hund lätt känner av. Det var här jag hade stor nytta av Sara. Hon har ett helt annat lugn än vad jag har och därför var det skönt att lämna över kopplet till henne emellanåt.

Vid slutet av första dagen pratade instruktören med mig och sa att han inte var säker på att Spooky kunde börja på dagis. Han var alldeles för kaxig. Det jag först och främst skulle göra var att kastrera Spooky och sedan skulle vi ta en ny träff med instruktören lite längre fram. Det var som att få ett knytnävsslag i magen - skulle jag vara tvungen att lämna ifrån mig hunden innan jag knappt fått honom!? Sara såg tårarna som kom i mina ögon och hon tog över Spooky så jag kunde gå undan en stund. Detta besked tog lite udden av glädjen jag känt över att äntligen fått möjlighet att skaffa hund. 

Spooky kastrerades. Den sten som inte var på sin plats kunde tas ut genom samma öppning som den som redan var nere. Det innebar ett mindre ingrepp och en betydligt lägre kostnad än vad det kunde ha blivit.  Det blev en tuff tid med mycket träning. Sara var kvar i Göteborg och passade Spooky när jag jobbade. Till sist blev det klart att Spooky nu var redo att börja på dagis. Han skolades in och varje dag bävade jag för att de skulle ringa från dagiset och säga att de inte kunde ha kvar honom. 

Det första året gick jag 6 kurser med Spooky. Allt för att vi skulle få en bra relation och jag skulle utveckla mitt ledarskap. Spooky tyckte inte om när man kelade med honom. Allt tog han som en maktkamp. När vi skulle försöka klippa klorna vred han sig som en hal ål och satte tänderna i armen på mig. Det var inte ett hugg, men ett ordentligt grepp som gav mig många blåmärken. Trots att det var mycket jobb med hunden tog han snart en stor plats i mitt hjärta. Det fanns något hos honom som gjorde att jag blev mer och mer fäst vid honom för var dag som gick. Bakslag blev det gång på gång och det var inte bara en gång som jag trodde jag skulle vara tvungen att ge upp. Men vad skulle det bli av Spooky då? Han skulle väl inte behöva byta hem ännu en gång?

Spooky var, som sagt var, mycket lättlärd. Jag insåg ganska snabbt att om han gör något fel så är det för att jag inte är tydlig. På dagis hade han lite hyss för sig. Han lyckades öppna både en dörr och en grind och släppte då in hanarna till tikarna. Inte så lyckat kanske. Han gjorde små hyss för att få fart på omgivningen. Bland annat tog han gärna strumpor och visade upp för att sedan springa iväg med dem. Jag gick på det i början men insåg att det var ju precis vad han ville - att vi skulle jaga honom. Jag började med byteshandel istället. Han fick godis eller en leksak när jag fick tillbaka strumporna. Eftersom Spooky gick hela dagarna på dagis var han väldigt trött när han kom hem. Det visade sig ofta genom att han var hyperaktiv när han kom hem, precis som att han var rädd för att somna om han var stilla. Om vi bara nonchalerade honom gav han upp och lade sig i sitt hörn och somnade. Det första året var tufft, men vi var helt på det klara att Spooky numera var en fullvärdig medlem av familjen.