Midsommarhelgen

Gräset växer fort på vårt torp. Här håller husbonden på att klippa gräset medan frun och hunden vilar i skuggan. Bra arbetsfördelning tycker jag.

Det var inte bara gräset som hade vuxit. Även potatisen, basilikan och oreganon hade satt fart men den som hunnit längst var salladen. Jag hade köpt en sallad i kruka sist jag var i torpet. När vi ätit upp salladen provade jag att sätta ner rotklumpen i mitt lilla trädgårdsland - och titta här vad den har växt!

Vi har haft fint besök i helgen. En mycket kelig katt och en mindre kelig groda har hållit till på tomten de här dagarna.

Maken har gjort fint mellan trädgårdsplattorna och han har haft god (?) hjälp av Spooky.

Vi har inte bara arbetat dessa dagar, vi har hunnit med lite nöjen också. Midsommarafton begav vi oss till Tjällmo hembygdsgård och midsommarfirandet där. Barnbarnen var där och firade sin första midsommar.

Vi stannade inte så länge eftersom vi skulle fortsätta firandet i Labbetorp utanför Tjällmo. Vi kom när jordgubbar och glass serverades och sedan var det dags för brännboll. Jag har nog aldrig varit så bra på att träffa bollen som då. Jag t o m slog ett frivarv!

Här ser vi Ann i Labbetorp som på lätta steg springer in mot mål.

Därefter blev det en tipspromenad som ledde till gården Oskarshamn en bit därifrån. Här var det prisutdelning och grillning. Eftersom vi valt att inte ta med Spooky tackade vi för oss och åkte till torpet för att grilla där istället. Det är underbart att sitta ute vid torpet och bara njuta av tystnaden. Att inte störas av grannens musik, grannens bil, grannens cigarrettrök, grannens .... ja, helt enkelt att inte störas av nå´t - det är livet.

Och idag är det alltså den 24 juni, Spooky fyller fem år och det är 6 månader till julafton - dags att börja tänka på julklapparna kanske? Framför allt om du liksom jag gillar att tillverka det du ska ge bort, då är 6 månader inte särskilt långt. 

Doft av syren

Midsommaren närmar sig med stora kliv. Var har denna försommar tagit vägen? De skomakargesäller som gav sig ut på vandring (enligt wikipedia ) mellan häggens och syrenens blomning borde vara tillbaka igen. Talesättet att skomakaren hade "stängt mellan hägg och syren" lär ska ha uppkommit i slutet på 1800-talet och är antagligen en vandringssägen.

Varje år tänker jag att jag ska ta tillvara på försommaren bättre. Jag ska njuta av de blommande syrenerna, vars doft påminner om barndomens somrar. Jag plockar in syrener och plockar ut dem nästa dag eftersom de inte står sig länge. Jag försöker få ut så mycket av denna nostalgiska tid, den tid då jag, tillsammans med mina skolkamrater, sprang ut till ett långt sommarlov. För visst var somrarna längre? Och vädret varmare? Jag kan minnas ett och annat åskoväder med efterföljande spöregn då mor uppmanade oss att springa ut i regnet endast iförda baddräkter. Kära mor var naturligtvis med på detta också. Vi hade sjungit "Den blomstertid nu kommer" och den visan dyker upp i mitt huvud varje vår när det börjar grönska. 

Den blomstertid nu kommer och jag hoppas att jasminen börjat blomma i torpet nu när vi kommer upp till midsommar. I så fall ska jag prova detta recept jag hittade på nätet:

"Jasmin används till att smaksätta te, oftast blandas det med grönt eller vitt te. Jasminblomman skördas under dagen och förvaras svalt till natten. Under natten, då blommorna ger ifrån sig mest doft, blandas de med te som får dra till sig doften. Teet får på så sätt smaken av jasmin. I finare blandningar brukar man plocka bort blommorna och har inte med det i den färdiga produkten" källa: wikipedia

Vart har då försommaren tagit vägen? Jag har hunnit med ett 80-års kalas och ett besök från Chile sedan jag senast var här och skrev. På vår nationaldag åkte jag och Spooky upp till torpet. Vi hade några lata, sköna dagar där. Jag har mycket lättare att klara sommarvärmen ute på landet än inne i stan. Luften står så stilla inne bland husen och det är aldrig riktigt tyst hemma i Göteborg.

Vi tillbringade en del tid vid poolen men Spooky som älskar att bada i sjöar ville inte bada förrän jag kastade hundgodis i vattnet.

Den 10 juni fyllde min far 80 år. Jag och flickorna bakade tårtor. Vi beslöt oss för att garnera den på plats eftersom det skulle vara enklare att frakta den. Och här kommer en varning! Använd inte grädde i sprayburk om du inte ska äta tårtan på en gång. Bara efter någon minut började grädden rinna. Den som var så fint spritsad på kanterna såg nu ut som jag vet inte vad... titta bara

Obs! det är INTE smält glass på tårtan, det är fd spritsad grädde från kanterna som östs upp

Det kan dock tilläggas att den var mycket god. Den innehöll vaniljsås och drottningsylt som gav tårtan en syrlig smak. Rosen och bladen är inhandlade på Ica i Fornåsa.

Kalasets höjdpunkt var nog när fars syster Gullan kom. Hon hade bilat från Skelleftetå bara för att gratulera sin storebror på hans högtidsdag. Far visste inget och vi syskon fick veta det dagen innan. Det var en glad överraskning.

Efter kalaset beslöt jag mig för ett motionspass. Jag och Spooky joggade och gick en runda på 5,5 km som tog oss 55 minuter. Så länge vi var på grusvägar och Spooky fick springa med lång lina gick det bra, men ute på landsvägen gick det så långsamt.

Det skulle verkligen vara kul att springa utan hund för att se hur fort det skulle gå då. Men jag är lite för rädd för överfall för att springa ensam... 

Passade på att fotografera dessa fina fjordingar medan hunden vilade.

Den 12 juni åkte vi hem till Göteborg. Där väntade, förutom maken och bonusdottern Hanna, Maria med familj. Glenns barnbarn Gaspar var på besök från Chile.

Här ser vi en stolt morfar med sitt första barnbarn

Jag hade förmånen att få åka karusell med Gaspar.

Det blev några roliga, intensiva dagar och som vanligt går tiden fort när man har roligt. Den 17 juni åkte de hem igen och det blev både tomt och tyst i vår lilla lägenhet. Men vi lär ses igen nästa sommar. Jag är tacksam att mina barn bor i samma land som jag och inte på andra sidan jordklotet. Även om jag inte kan träffa mina barnbarn varje vecka så ses vi i alla fall varje månad - och det är inte alls så dumt, tvärtom.

    

Sommartider

Nu är den här, sommaren. Svalorna har kommit, vindarna är varma, det är ljust större delen av dygnet och jag har till och med badat! Två år i rad har jag inte ens varit i närheten av att iklä mig baddräkt och doppa mig men så i år hände det. Jag tog med mig Spooky, en termos kaffe, baddräkt och en bok, sedan begav vi oss till Sisjön. Vi började vår vandring runt sjön för att hitta en plats i skuggan där vi kunde slå oss ner. Bara efter en liten stund hittade vi vårt ställe.

Både jag och Spooky badade, men när jag insåg att badvattnet var fullt med simmande grodyngel gick jag upp igen. Jag ville inte riskera få en sådan liten varelse i munnen. Dessutom var det lite läskigt när de kom emot benen. Jag slog mig ner på klippan ner mot sjön - då insåg jag att platsen var upptagen. Av de djur jag avskyr mest...

Platsen var bebodd av dessa otäckingar som med sina huggtänder närmade sig filten jag satt på. Rysande packade jag snabbt ihop och vi fortsatte vår vandring runt sjön efter en bättre plats att stanna på.

"Hur kan man vara rädd för myror?" kanske någon tänker. Ja, om man som jag blivit ordentligt myrbiten är det inte svårt. När jag var liten satt jag på en sten vid vårt sommarställe. Mamma frågade mig om jag inte märkte att det var fullt med myror på stenen. Det hade jag inte märkt men när hon sa det insåg jag att även jag var ockuperad av dessa djur. De fastnade i håret och bet mig när jag försökte ta bort dem - de var överallt kändes det som. Äventyret slutade med att jag slängde av mig alla kläder och hoppade i sjön. Till och med nu, när jag skriver om det, ryser jag av obehag. Efter denna händelse har myrorna fått högsta plats i min djurhatlista. Ja, jag vet att fästingar är farligare, men jag känner ändå inte samma skräck när jag ser dem som när jag ser stackmyror. Och ja, jag vet att myror gör nytta men jag gillar dem inte i alla fall. I det här fallet är jag mycket långsint.

När vi gått ett helt varv runt sjön hittade vi den perfekta platsen. En liten klippa med skugga blev vårt nästa stopp. Här lyste myrorna med sin frånvaro och vi badade och slappade tills rastlösheten gjorde sig påmind hos undertecknad. Jag har lite svårt att vara stilla och bara vara. Boken jag hade med mig förblev oläst denna gång, men den fick i alla fall följa med på en utflykt - det måste den väl vara nöjd med?