Lyckliga gatan

Från 7 till 14 års ålder bodde jag med min familj i Jörn, ett litet samhälle i Västerbotten, 6 mil från Skellefteå. I somras, efter mer än 30 år, var jag återigen där. Ni kan tro att mycket hade förändrats, till det sämre. " Svandammen " hittade jag under min nostalgipromenad. Att mata fåglarna var ett kärt nöje när jag var barn. Hade man tur kunde man hitta en fjäder som den ståtlige påfågelhanen tappat. Svandammen är numera obebodd.

På bilden längst ner vandrar jag längs Grundträskån (?). Är inte säker på namnet. När jag var barn upplevde jag ån som väldigt bred. Åren förminskar...

Jag lyckades hitta igen hyreshuset vi bodde i. Jag kom till och med ihåg vilken lägenhet som var vår.

Min lågstadieskola är numera ett gammalt ruckel. Jag kommer inte ihåg vad den heter. 

På bilden högst upp till höger letar jag efter Parkskolan där jag gick i mellanstadiet.

Längst ner Furuskolan, högstadiet. Här gick jag till slutet av sjuan.

 (Därefter flyttade vi till Skellefteå, men det är en annan historia)

 

Min pappa var frisör och jag är rätt säker på att jag hittade salongen

Det var vemodigt att återse platsen där jag växt upp och jag kom att tänka på sången;  "Lyckliga gatan, du finns inte mer.."

Det bästa med min resa till Jörn är att jag är övertygad om att jag inte vill flytta tillbaka. Under alla år har jag haft en romantiserad bild av Jörn och hur det skulle vara att återse bygden. Nu har drömmen realiserats (hmm, heter det så?) och jag inser att ibland ska man nöja sig med att bara drömma. Det går inte att hitta tillbaka till den tid som flytt.

Under åren i Jörn hyrde vi ett litet soldattorp där vi tillbringade somrarna. En röd liten stuga vid en sjö. Jag har många gånger drömt om att återse vårt kära torp och den drömmen vill jag ha kvar - jag åkte aldrig dit...