Vårda språket

Veckorna går fort. Tyckte nyss det var måndag och nu är det alltså fredag. Veckan har varit lugn. Jag har färdigställt den dekorerade lådan och tillverkat en "svärburk" . Den sistnämnda har jag gjort av en plastburk som jag målat och ritat svordoms-symboler på. Mina döttrar vill ha en sådan för att i god tid stävja ett eventuellt ovårdat språk hos sina små. Det gäller att mormor har med sig växelpengar när hon är på besök, ifall en liten svordom hoppar ut.

Jag har många gånger frågat mig själv om jag blivit känsligare med åren eller om det faktiskt är så att fula ord har blivit ett naturligt inslag i vår kommunikation? Jag var på en fotbollsmatch för några år sedan. Jag hamnade lite för nära hemmaklacken och flyttade mig en bit ifrån för att slippa höra slagorden skalla. Då hamnade jag intill en liten kille och (förmodligen) hans far. När domaren blåste av för något blev den lille killen arg. Han kallade domaren för en kvinnlig kroppsdel bland annat. Smått chockad tittade jag på fadern och förväntade mig att han skulle tillrättavisa sin son - men icke! Han lät precis likadant som den lille... Vad gör man då? 

Nu var detta förhoppningsvis ett extremfall men visst förekommer det lite för ofta. Det är inte längre endast de gamla hederliga svordomarna som hörs, nu har även könsorden sällat sig till denna skara av ord som är typiska för ett ovårdat språk. Hur mycket ska vi acceptera och vad kan vi göra åt det hela? Ja, ett sätt är kanske som Labans och Teklas föräldrar gör, skaffar en burk där fula ord bestraffas med böter. Då har man i alla fall tydligt visat sin ståndpunkt - i vårt hem vill vi att det talas ett vårdat språk, i annat fall blir det böter. Och det gäller alla, även en mormor som inte hinner stoppa den svordom som slipper ut när hon glömt något, eller när hon slår sig. För vill vi att våra små ska lära sig ett vårdat språk så får vi vuxna gå före med gott exempel.

Ha nu en riktigt skön fredagskväll!